Vissa av kampens dagar känner mer lärorika än andra. Här har man gått och formulerat någonting som man tycker är riktigt bra och sedan satt sig ner och tagit sig tid ur sin dag för att sätta penna till papper och tanke till tryck, jag blir mindre, men en del av mig finns kvar där ute. Energi kan inte förstöras bara flyttas – trodde jag. Ida Pyk sa att skrivandet är en del av dig själv(!) men ibland undrar man varför man skriver alls, vem som ser ska läsa, vem som tittar ska verkligen se?

Jag har gett och gett och gett och gett, och när jag är där ute, mitt uppe i allt och hjälper allt och alla och inte ens har tid att tänka tanken, vem ska hjälpa mig när attackerna haglar? Det är en fråga jag önskar att flera kunde ställa sig för när jag är trött och alla är emot mig och alla sviker medan jag aldrig sviker så vill man bara sitta ner en liten stund, en första gång. Nationaltatern sjöng att det enda vi vill är att bygga något som ingen jävel (ursäkta språket) förstör och jag börjar känna det att nu är det dags för någon annan att börja bygga, hur man kan se bjälken i alla andras (mina) ögon men aldrig bjälken i sina egna egna?